Förlossningsberättelse !!

Yohannas.se / 17 Juli, 2012 - 13:54 / Förlossningsberättelse

(den är LÅNG, så ni vet...)

120708
Ringer förlossningen för att jag vaknat med värkar som direkt kom med 3-4min mellanrum och var rejält starka. Jag kämpade på ett tag hemma, men sen ringde vi svärmor/farmor för barnvaktande och hon kom snabbt. Jag flåsade på därhemma med jämna mellanrum och kände mig glad och laddad… In till förlossningen – undersöks och kontrolleras.. Jag är öppen 4-5cm och vi får ett rum. Jag känner mig på gång efter alla förvärkar och ”lurande värkar” hemma dagarna innan. Nu måste det väl vara på riktigt?
Skriver sms till systrarna och är glad att jag nu är öppen och på förlossningen. Men timmarna går och värkarna avtar, jag vandrar och vandrar i korridorerna men inget hjälper. Efter diskussion skickas jag hem pga att jag under min första förlossning kom in 4cm öppen och trots det tog det 18h innan dottern föddes.. De önskade att min kropp skulle göra mer själv på naturlig väg denna gången, och att jag ska få en så bra och effektiv förlossning som möjligt. Skickas hem.

Hemma kommer värkarna intensivt efter nån halvtimme, och jag utnyttjar dem och vi går en promenad och jag får stanna väldigt ofta och andas mig igenom onda värkar. Det avtar sedan igen – timme efter timme.. Endast sporadiska värkar. Oerhört förvirrande och frustrerande. Nu kommer tårarna och uppgivenheten. Varje värk som kommer gör oerhört ont, men det går på tok för långt mellan dem för att jag ens ska kunna inbilla mig jag är på väg framåt…


(överst fr.v. the på lillans plaststol bredvid badkaret, tappar upp vattnet i badkaret, tårar och stårgråt i min ensamhet... och två härliga vyer från kvällspromenaden sista kvällen som enbarnsföräldrar...)


Sambon peppar mig, och tycker jag ska slappna av i ett bad. Så jag tappar upp vatten, han gör mackor och the till mig och servar mig.. Sedan åker han iväg och ringer till mig regelbundet för att kolla att jag klarar av det. Fortfarande bara sporadiska värkar. Jag tänker att de nog startar inatt igen, så har det varit innan… Hela dagen har lillan fått vara hos farmor och jag saknar henne så jag storgråter och har dåligt samvete över att hon inte får träffa sin lillebror nån gång – och att jag som mamma inte är hos henne..


120709

Mycket riktigt – natten kommer. Värkarna kommer igen. Hårda och otroligt onda, men ganska glesa (5-7min mellan). Jag kämpar ett par timmar hemma, men ringer sen förlossningen och berättar att jag känner att jag behöver smärtlindring. Vi kör in efter att jag trots allt tvekat och kämpat mig igenom en stund till – sisådär runt 04-snåret och jag undersöks igen. Öppen 8cm gott och väl, och tårarna kommer – ”nu blir det bebis” säger barnmorskan och jag tar värk för värk…
Men tror ni inte de glesar ut igen och jag är totalt smärtfri i långa stunder? Otroligt… Nu tycker dem att jag måste få lite fart, så nu kommer det där nedrans droppet fram som jag verkligen trodde jag skulle slippa under denna förlossningen. Men det är inte så stor chans att backa nu… bara att bita ihop, NÅN gång inom några timmar kommer vår bebis nu, det måste jag bara tro!! De har även tagit fosterhinnorna, men det gav ingen sån där dundereffekt tyckte jag.. under min första förlossning minns jag värsta niagarafallet, men så blev det inte nu riktigt…

Lustgas och dropp. Värk för värk. Ibland tar jag bara ett lååångt andetag av gasen och släpper den sen för att känna kontakt med kroppen - ibland håller jag krampaktigt i gasen och andas igenom hela... Det går jättebra, och går så sakteliga framåt, men för sakta tycker dem. Droppet ökas ännu lite till. Herregud nu tar smärtan över mig helt då & då, och barnmorskan och min sambo får peppa mig och vägleda mig massor genom smärtan nu. Men OJ vilken betydligt bättre kontroll jag trots allt har denna gången om jag jämför med min första förlossning. Jag uppfattar mer, jag tar mig igenom smärtan trots att det känns helt ologiskt och jag bara vill fly, osv.

Jag känner hur värkarna blir galet intensiva och jag inte har mycket pauser – förbannade dropp!!! (Det blir liksom så onaturligt och jag känner att det inte är min kropp som ger mig alla dessa smärtor längre…) Det öppnas så sakteliga mer hela tiden, och när det bara är en ”kant” kvar kommer krystningsimpulserna. Nättrosorna som jag har på mig klipps, och jag inser att nu kommer en annan fas. Jag ser fram emot den samtidigt som jag fasar och känner sjukt starka krystningsimpulser…

PANG! Något går sönder/skadas och jag fattar direkt att det är min rygg/svanskota – igen! Alla stannar upp för några sekunder och nu undrar barnmorskan om jag inte kan vara på ryggen mer (jag ligger på sidan med ena benet i gynstöd). Det gör ont, FRUKTANSVÄRT ont. Å samtidigt ska jag ta förlossningsvärkarna och krystningstrycket samtidigt… det går inte ens att försöka förklara hur jag nu tappar kontrollen flera gånger och bara storskriker av smärta. Det är nu jag önskar det fanns en pausknapp och jag kunde gå min väg...

Min sambo fattar direkt att även om han tycker det är lika hemskt, så måste han vara den starka och peppa mig nu och det gör han verkligen. Jag kramar honom nåt otroligt där han står vid sängkanten, och jag håller en barnmorska i andra handen…
Jag känner på bebisens huvud ”därinne” (barnmorskan försöker "bevisa" för mig att det går så mycket framåt, eftersom hon märker jag har det tufft) – den är på väg ut! Herregud, nu är det nära!!!
Får flåsa mig igenom några krystvärkar för att inte spricka – och för att bebisen tydligen kommer ut med handen ovanpå huvudet.. haha.. Galet!
Jag känner hur jag krystar så sjukt hårt och tar i med hela kroppen och riktigt drar åt mig benen som rena gymnasten (jag har alltid varit vig)..
”Vilken kvinna du är, sååå vig! Du är såååå duktig Yohanna, nu kommer bebisen!” Jag ser bebisens huvud utanför min kropp – bisarrt! Men herregud… nu flåsar jag några gånger… sen sista pushen och jag tappar mig lite.. men plötsligt kommer en slemmig bebis upp på mig och jag storgråter… Herregud det är över, det är öööööver!!!!


08:39 är vår älskade älskade älskade – alldeles perfekta lilla gosse född!!

3495g och 51cm, huvudmått 34cm


(överst fr.v.: Sambon vilar medan det är glest mellan värkarna.. jag fotar mig vid första inskrivningen.. lustgasen i handen men hoppar över den många värkar då jag känner jag vill ha kontrollen själv! Å bilden jag älskar - när man ser hur otroligt lättad och tårfylld jag är över att all smärta nu kommer lindras delvis.. och gossen vår!)


Eftervärkarna är starka, och moderkakan kommer ut lätt och intakt. De masserar min mage och håller mig under tät observation då jag under första förlossningen förlorade 1.6 liter blod. Men nu går det betydligt bättre – jag hade inte ens 5h på förlossningen i jämförelse med 18h sist, så kroppen var betydligt mer stark. Jag fick som en kick och var superpigg.

Däremot, när jag skulle duscha efter en stund så blev jag totalt dimmig och de fick hämta mig intill toalettrummet med sängen. Vi fick efter ett par timmar plats på BB, där jag stannade 2 dygn men gärna hade stannat längre.. det är fantastiskt hur uppassad, hjälpt och sedd man blir där. Jag bara älskar det! Man hinner vila maximalt, de hjälper en med alla frågor, peppar med amningstekniken och kommer med alla måltider när man ligger där totalt handikappad och utmattad av all smärta (i ryggen alltså). Fantastiska människor!

14 kommentarer
Kommentera inlägget här